Psykiskt våld mot barn

Barn som växer upp i dysfunktionella familjer blir tidigt experter på att utveckla alternativa strategier för att överleva. Inte sällan finner barn från dysfunktionella familjer varandra. Kontakterna med barn i liknande situation blir en stor trygghet och en källa till gemenskap som de värnar hårt om. De som inser att något är fel slår ofta inte larm. Konsekvensen kan bli att de mister denna enda viktiga gemenskap. En annan viktig aspekt är att barn som växer upp i dysfunktionella familjer ser det som helt normalt. De har helt enkelt ingen annan referens. De har sedan länge funnit sig i sin situation och slår därför inte larm.

Barnens blåmärken i själen, vem ser dem?

många barn vågar inte berätta att de misshandlas. Speciellt barn som misshandlas psykiskt där det inte finns några konkreta bevis på misshandel. Fasaden är ju helt intakt. De hittar inte ord för att närmare utveckla vad som är fel. Så vad gör man när barnens blåmärken sitter i själen? Ställ ledande frågor, framförallt till de minsta barnen, som helt saknar verbal förmåga att beskriva vad de utsätts för. Gemensam faktor för de här barnen är att de alla vet hur de skulle önska att deras liv var. Att låta dem berätta om den önskan och sedan ställa följdfrågor om det är så de har det i sin familj kan ge tydliga signaler var i omsorgen det brister.

Den normativa attityden om lyckliga barn.

Att inte låta sig luras av en glad fasad är en viktig bit i förmågan att lokalisera psykiskt misshandlade barn. Lyckan över att vistas i skola, förskola eller andra platser där det visas kärlek och omsorg kan synas överväldigande. Det är lätt att dra likhetstecken med att barnets hela tillvaro är lycklig och istället fokuseras det på den buttra och tillbakadragna som ofta sitter ensam i ett hörn. Barn som drar sig undan och vill ha egentid och fundera och filosofera får ofta väldigt mycket uppmärksamhet. Det finns en farlig normativ attityd kring vilka barn som har det bra och vilka som inte har det bra.